illustreradtankesyn

Sitter och nojjar lite.
Just nu skulle jag bara vilja sitta och mysa med fina vänner. Dricka något gott och prata lite.
Jag saknar att bara kunna ringa och sen komma över till Rebecca eller Emelie eller någon. Det finns inte här.
Jag har pratat med Frida om det, att om hon hade bott närmare, eller tvärt om, hade vi haft just ett sånt förhållande. Där man bara knackar på och går in.
Jag saknar det. Så in i bängen!
Innan jag träffade Jonathan så sa jag att jag ville ha en pojkvän som inte bor längre bort än man kan cykla till. Precis det fick jag, men nu är det inte så längre. Jag vill bara kunna komma över till honom utan några konstigheter eller "för-planer" och som det ser ut just nu finns inte det. Allt måste planeras för effektivitet.

Nu har jag bott i en väska i snart sex år. Sen mina föräldrad skildes har inget varit sig likt. Allt vändes upp och ner. Inte nödvändigtvis till något värre, men deffinitivt något jobbigare. För det tänker jag inte förneka, att jag tycker det är jobbigt.
Men det intressanta i det här är att ingen frågar. Jag antar att folk antar att man har det bra, och visst har jag det. Till viss del, men jag är trött på att planera. Trött på att hela tiden "checka av". Ingenting är spontant, fast att det kan verka så. Jag är också trött på att hela tiden ligga steget före i mitt huvud, det blir utmattande, och det tråkigaste av allt är att jag hela tiden känner att jag missar så mycket!

Jag saknar mina vänner i Ljungby. Jag saknar mina vänner i Sösdala. Jag saknar min släkt.
Jag längtar tills den tid då jag får ordningen tillbaka.



/ E