illustreradtankesyn

Wow, vänner va? Vi tror vi vet allt om dem, att vi känner dem. Men vi missar visst alltid något för jag blir alltid lika förvånad av hur bra jag har det. Hur vackra de är.
Jag säger ibland till Allrakäraste syster att jag skulle kunna skriva en hel bok om dig men det finns inga ord som kan beskriva vad jag känner, och hur smörigt det än låter är det sant.
I helgen har två vänner till mig gift sig med varandra. Ett jättefint bröllop som verkligen var alldeles rätt. Några veckor innan bröllopet hölls en möhippa för bruden som jag inte kunde vara med på för jag gick och blev sjuk. Men i mailet vi fick av brudens syster, som höll i det mesta, stod det att vid middagen vi skulle äta skulle vi ha med oss en gåva.
Jag hade sånn ångest så länge för att jag kunde inte komma på något bra. Vad ger man på en möhippa?
Till slut när jag legat i min säng och vridit och vänt på mig i timmar av tankar tänkte jag: "Nej nu skiter jag i detta! Hon får en magväska!" Så dumt som det låter tänkte jag efter lite på vad jag kommit på.
I den fula magväskan lägger man det allra värdefullaste man äger, ofta när man är iväg någonstans där man har det bra. Typ semester. Magväskan sätter man sen allra närmast intill sig. Precis så är det att ha vänner som ni. När jag trivs som bäst är när jag har det mest värdefulla närmast mig. Er. Mina vänner. Mina älskade.
Jag vet inte hur man gör egentligen. En tackfest? "Hej och välkommen! Och du, tack för att du vill vara min vän!" ? Nej, inte riktigt. Men något måste göras.
Jag är fjollig. Jag gråter på bröllop och i slutet av "spårlöst"-programmen men ja, jag vet inte.

Tack. Tack för just dig. Jag finns här, faktiskt. Alltid. <3

//illustreradtankesyn