illustreradtankesyn

Vad jag har saknat dig.
Att dela och le.
Skratta och prata och jag känner dig inte ens. Jag vet inte vem du är.
Nu minns jag hur förväntansfull jag var. Som jag längtade.
Jag tänkte att om du var där skulle det vackra hemska inte längre vara så hemskt.
Men du kom aldrig. Det gjorde inget. Faktiskt. Jag träffade någon annan. Någon som tog mig på äventyr som du skulle ha gjort, men det hade varit vackrare med dig!
Jag minns hur glad jag var och jag visste att det inte var vi.
Varför är det så, att man måste trotsa berg. Bekämpa sorg och glömma hat för att hitta någon som du?
Varför är du så långt bort?
Sitt upp på din vita springare. Jag vet att du hittar.


Till nästa helg hoppas jag på staden. Staden med kärlek.
Om allt går som det ska så blir det perfekt.


//illustreradtankesyn